Kanotklubben Eskimås mörkerpaddling blev ett äventyr att minnas
Varje höst arrangerar Eskimå mörkerpaddling för sina aktiva ungdomar. Ursprungligen var tanken att träna navigation. Men nu har det mer blivit en kul grej, där man paddlar till en ö för att grilla, leka och umgås. För att sedan återvända hemåt när mörkret har lagt sig och prova sitt mörkerseende.
Denna gång inbjöds föräldrar att delta. Elvaåriga Ebbas pappa Tomas Palander har aldrig paddlat tidigare.
– Jag tar debuten i kajak i kväll. Det ser enkelt ut, säger han.
Samling sker vid klubbhuset. Vi får instruktioner av tränarna och förbereder utrustningen. Det blåser 10–12 m/s. Det gäller att ta en stabil kanot, så att man inte kapsejsar.
Våra ryggsäckar med torra kläder läggs i plastsäckar och packas ned i följebåten. Lars-Olov Svensson har redan bunkrat den med filtar, ved, varmkorv och festis. Då det blåser från sydväst har han planerat om turen. Vi ska paddla till en ö i närheten av Nättraby.
–Det kommer inte att mojna av och vi måste hålla oss mer i skydd, säger han.
Kanoterna bärs ned till bryggan och Cissi Velin visar hur vi på bästa sätt tar oss ned i kajaken. Väl i träs kapellet på. Medan vi väntar på att alla ska bli klara provkör vi i viken utanför klubbhuset. Den här tiden på året är vattnet klart och på botten ser man fullt av vita snäckor.
Ebba Palander får i uppdrag att ta täten. Vi beger oss i rikting mot Skärva. Men vi hinner inte särskilt långt förrän en av ungdomarna har svårt att parera vågorna och kantrar. Skickligt plockas Anton Bergsjö 14 år upp ur vattnet och vi paddlar vidare.
Men snart händer samma sak igen. Denna gång är det Tomas Palander som kapsejsar. Även han får hjälp att komma i kajaken igen och fortsätter paddla för att få upp värmen.
Ute på Danmarksfjärden blåser det rejält. Jag har svårt att vända upp kajaken i färdriktningen, som nu är mot vinden. Jag driver längre och längre ned mot Skärva. Lars-Olov Svensson kommer med följebåten och instruerar hur jag ska göra,, för att vända upp kanoten mot vinden.
Under tiden inträffar nästa kantring. Anton Bergsjös kajak har vattenfyllts och fören börjar sjunka. Men han plockas raskt upp och Lars-Olov Svensson kommer till undsättning med följebåten. De återvänder till klubbstugan, för att få värme och torra kläder.
Vi andra söker lä vid en av Andholmarna, där vi går iland. Ännu en gång går Tomas Palander omkull, om än inte i sjön. På den hala klippan kanar han i full karriär i sina våta strumpor. Och pladask hamnar han i vassen.
–Jag ville landa mjukt, säger han med ett skratt.
Det har börjat mörkna och följebåten ansluter. Vi samlas vid grillplatsen och värmer oss snart vid den tända brasan. I väntan på glöd kommer berättelserna. Den ena historien avlöser den andra. Skratten är många och gemenskapen är påtaglig. Korv i magen ger nya krafter och ungdomarna leker dunkgömme. De smyger i buskarna och hittar förträffliga gömställen i mörkret.
Vägen tillbaka bangar jag och åker båt i stället. Nu känner jag mig inte längre ett med vattnet och naturupplevelsen är inte heller densamma. Men det band av gröna lysstavar, som hänger på varje paddlare och som jag ser framför mig är ändå en värdig avslutning på en spännande upplevelse.
Åsa Olovsson
